Sveriges Stadsmissioner är en av flera civilsamhällesaktörer som larmat om ett förvärrat läge för landets hemlösa och ekonomiskt utsatta personer under pandemins framfart.
– Stadsmissionen möter människor i hemlöshet och fattigdom, utsatthet och utanförskap. Vi ser hur de som redan lever i största utsatthet blir än mer drabbade under en kris. Den som inte har någonstans att bo har heller inte någonstans att stänga om sig för att minska smittspridning eller för egenvård. Den som mår psykiskt dåligt, har en diagnos eller andra kognitiva svårigheter har svårt att ta till sig krisinformationen. Samma gäller för den som inte förstår språket. Oron ökar, berättar organisationens ordförande Tomas Lindroos.
Hur har Sveriges Stadsmissioner arbetat med att stödja hemlösa under pandemin?
– Stadsmissionen har hållit öppet men ställt om, till exempel genom utökade städ- och hygienrutiner och information om covid-19. Vissa verksamheter har pausat medan andra fått andra former, exempelvis digitala möten eller yoga utomhus.
Vilka utmaningar återstår nu när vintern börjar närma sig?
– Utmaningarna ökar när kylan slår till. Hur ska vi göra när ett stort antal hemlösa söker skydd för kyla och snö? Det är svårt att hålla fysisk distans men samtidigt bidra med gemenskap, som är så viktig för att må bra, särskilt för den som är ensam och saknar annat socialt sammanhang.
Finns det skillnader i vilka grupper som nu saknar, eller riskerar att sakna, bostäder jämfört med före pandemin?
– Vi ser att det finns vissa riskgrupper som blivit mer utsatta. Ett exempel är de så kallade ensamkommande ungdomarna som bor i fadderhem. Många har varit inneboende hos äldre som tillhör riskgrupp och har med pandemin blivit hemlösa.
– Vi möter också individer som inte tidigare har kommit till oss. Det är de som tidigare klarat sig när de levt på marginalen men som nu kommer för att få en matkasse och stöd, för att slippa bli hemlösa. Vi möter också yngre personer med otrygga anställningar och ingen a-kassa som blivit av med sin inkomst – några står också bostadslösa.
Hur har er samverkan med offentliga aktörer fungerat under pandemikrisen?
– Samverkan på en nationell nivå har ökat, med dialogmöten direkt med bland annat jämställdhetsminister Åsa Lindhagen. Underlag om den verklighet vi möter har skickats in till olika instanser. Sveriges Stadsmissioner har tillsammans med Svenska kyrkan, Röda Korset med flera ingått avtal med MSB om stöd vid matleveranser till riskgrupper. Vi har också tagit del av ökade bidrag.
– På lokal nivå och särskilt bland handläggare märker vi att pandemin har gjort socialtjänst, arbetsförmedling och andra för vår målgrupp viktiga aktörer mer otillgängliga. Man har gått över till att arbeta mer digitalt, vilket inte är optimalt för vår målgrupp. Stödet till målgruppen och biståndsbeslut till Stadsmissionens boenden, avgiftning eller arbetsträning med mera har tagit längre tid och under en period minskat. Det har drabbat både människor i behov av akut stöd och Stadsmissionens verksamheter.
– Det är viktigt med en dialog, inte minst i kristider, men också i vårt ordinarie arbete för våra målgrupper. Här behövs också samverkan mellan det offentliga och civilsamhället.
Vilka var era intryck från samrådet som anordnades av NOD och Socialstyrelsen?
– Det blev uppenbart att myndigheterna var med för att lyssna, samtidigt som deras uppdrag verkade relativt begränsat till vilken kommunikation civilsamhället behöver från det offentliga. Vi önskar en dialog som mer handlar om samverkan kring verksamheter och hur målgruppens behov bättre kan säkerställas.
– Det kan till exempel handla om ett samtal om rollfördelning mellan det offentliga och civilsamhället, och hur vi tillsammans bättre kan verka både förebyggande, uppfångande i kris (både för samhälle och individ) och i det långsiktiga förändringsarbetet. Samverkan är en grundbult i de globala hållbarhetsmålen och skulle kunna passa in i det utvecklingsarbete som sker i samband med Agenda 2030.
