Tidigare i oktober lämnades forskningsrapporten Medborgerligt engagemang 1992-2019 över till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Rapporten är en fortsättning på de befolkningsundersökningar om ideellt arbete och informella insatser inom civilsamhället som Ersta Sköndal Bräcke högskola bedrivit sedan 1992.

Med hjälp av enkäter och stora mängder data ser redaktörerna Lars Svedberg, seniorprofessor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, och Johan von Essen, professor i livsåskådningsvetenskap inriktning civilsamhällesstudier, trender rörande medborgerligt och ideellt engagemang. NOD möter Lars Svedberg för att höra mer om slutsatserna i rapporten och hur rustat civilsamhället är i kristider.

En av dina och medredaktören Johan von Essens slutsatser är att det medborgliga engagemanget är fortsatt starkt och stabilt. Dessutom visar rapporten att en majoritet av den vuxna befolkningen har eller har haft band till olika former av medborgerligt och ideellt engagemang. Vad innebär dessa slutsatser?
– Vi drar den mycket bestämda slutsatsen att det är så här stabilt och gott ställt på det stora hela därför att vi lever i en demokrati. Det här glöms ofta bort. Det handlar också om en folklig tradition som man bör och ska benämna som en folkrörelsetradition. Om man ser till de senaste trettio åren så finns en utveckling där folkrörelser dör sotdöden. Sen kan de understödjas av stat och kommun så att de formellt lever medan medlemstalen har sjunkit drastiskt.

– Med det sagt så lever folkrörelsetraditionen kvar i form av en kultur och sociala traditioner. Det starkaste sambandet vi finner statistiskt är att om föräldrar har gjort ideellt arbete, oberoende av klass, så slår det igenom oerhört starkt. Det fascinerande med det är att det både syns i den äldsta gruppen (födda 1935-1944) och de unga som är födda på 1990- och 2000-talen. Resultaten är en kombination av detta, att det finns en enormt stark infrastruktur av föreningar och att vi lever i ett gott, fritt och demokratiskt samhälle.

Du och Johan von Essen menar också att engagemanget är under förändring. Vad menar ni med det?
– Att engagemanget är fortsatt starkt betyder inte att inget förändras. Det är en självklarhet att det gör det. Det finns inga samhällen som inte förändras. Sättet man engagerar sig på, var man engagerar sig och hur mycket man engagerar sig förändras kontinuerligt. Det kan det ibland göra med ganska raska kliv. Men där är det också viktigt att understryka att det medborgerliga engagemanget fortfarande till stora delar bär en traditionell prägel. Människor fortsätter att göra insatser, 51 procent gör någon insats under ett år, och att vara medlemmar till en häpnadsväckande hög grad, 78 procent. Människor gör insatser i allt ifrån den minsta lilla klubb till den största av organisation. Det är ett grundläggande och viktigt faktum.

– Sedan, för att betona förändringar, finns det intressanta frågor. Nu finns det många unga människor som inbillar sig att livet levs på nätet. Det gör det inte. Nätet är både ett komplement till andra kommunikationsformer och ibland ett alternativ. Man jobbar alltså parallellt i traditionella former och nya former som styrs av sociala medier, och nätet så klart. Det är en ganska självklar utveckling. Det finns inga empiriska, faktiska belägg för att nätengagemang snabbt skulle slå ut andra engagemang. Snarare är det ett komplement.

– Vad vi visar i vår senaste befolkningsstudie är att unga människor, från 16 år och uppåt, också är synnerligen aktiva i traditionellt föreningsliv. Ofta är man det parallellt med engagemang över nätet och sociala medier.

Vad krävs för att på sikt behålla stabila nivåer av medborgerligt och ideellt engagemang?
– Vi avslutar den rapport vi överlämnade till regeringen med att säga att det finns två reella hot. Det ena är en oerhört snabb kommersialisering av stora områden, så som idrotts- och fritidsområdet. Då ska vi minnas att detta är de två områden där det svenska folket gör flest insatser. Dessa områden är hårt utsatta för ett kommersiellt tryck. Kommersialiseringen handlar inte alltid om att tjäna grova pengar, utan snarare om att anpassningen till ”marknadens önskemål” formar föreningslivet. De kommersiella aktörerna är oerhört skickliga och drivna företag med duktiga människor som utvecklar saker och drar till sig intresse. I längden riskerar alltså detta att omforma det traditionellt medborgerliga och ideella engagemanget. Vi är också mycket noga med att säga att vi i väldigt liten grad lutar oss mot de empiriska data som vi har när det gäller dessa frågor, det är viktigt att säga.

– Den andra faktorn som vi har identifierat handlar om en fortsatt professionalisering. Och där deltar vi ju i princip alla, inkluderat mig själv och många andra. Vi är delaktiga i detta, inte minst som forskare. Detta eftersom professionaliseringskrafterna är så starka. Det är ingen tvekan om att den ideella sektorn har tittat mycket på marknaden på senare år å ena sidan. Å andra sidan har min forskarkollega Filip Wijkström visat att den offentliga sektorn utsätter den ideella sektorn för ett hårt tryck att leva upp till vad det offentliga tycker är bra. Det handlar om normer, standard, utvärdering och så vidare. Staten och marknaden har i sin tur gemensamt att man i större utsträckning lutar sig mot samma grunder, som New Public Management. Det säger jag inte för att svärta ner delar av den utvecklingen, den är mycket komplicerad. Det är inte min och Johan von Essens poäng att ta avstånd från den utvecklingen. Poängen är att det uppstår professionella elitskikt i framför allt större och väletablerade organisationer, som riskerar att leva sitt eget liv och hamna ganska långt ifrån medborgarna – dig och mig som medborgare. Det aktiva medborgarskapet innebär att det ibland är amatörmässigt eller till och med taffligt, men det är just det som är poängen, att man inte är professionell.

Vad innebär det?
– Det ideella arbetet, framför allt i större organisationer, har genomgått en sorts systematisering. Organisationerna är ivriga på att bedriva ett vad som kanske skulle kunna kallas pseudoprofessionellt arbete. Det här finns det starka drivkrafter och tendenser till i stora delar av den ideella sektorn. Då blir ju frågan hur länge detta håller. I grunden mister man kanske det medborgerliga engagemanget. Det ska inte vara professionellt. Det ska inte vara för att ersätta det professionella, det är inte det som är drivet för medborgare – och det är inte poängen med att ha en samhällssfär som det civila samhället. Det är istället engagemanget att utveckla samhället, entusiasmen, glädjen och självförverkligandet som är nödvändigt.

Går det att säga någonting om hur det ideella engagemanget kan komma att förändras i och med de förändrade förutsättningarna för civilsamhället att verka med tanke på den utdragna pandemiperioden?
– Jag är oerhört övertygad om att förutsättningarna för civilsamhället inte hade varit så här bra utan det mycket långsiktiga, pålitliga stöd som utgår från centralstaten och kommunerna. Det finns ett infrastrukturstöd från det offentliga som är oerhört stort och viktigt för att sektorn ska kunna fungera som den gör idag. Det knyter an till pandemifrågan. Det är naturligtvis så att civilsamhället i bredare bemärkelse och medborgarna kan, har och kommer att göra mycket omfattande insatser. Staten glömde bort detta i inledningsfasen. Men ganska snart upptäckte centralstaten insatserna. Jag vill vara försiktig med att vara för kritisk mot någon för jag uppfattar det som att civilsamhällets organisationer tar den här skräcktiden på ett stort allvar och försöker att göra insatser på olika sätt. Det har inte sällan mötts upp av en klok offentlighet i form av stat och kommuner, som förstår att civilsamhället kan göra insatser.

I och med att civilsamhället bidrar med tydliga insatser. Går det att säga att det finns goda förutsättningar för att fortsatt starkt civilsamhälle som engagerar medborgarna, också med de fungerande relationerna med offentliga aktörer i åtanke?
– Absolut! Vår teoretiska utgångspunkt handlar om att civilsamhällets infrastruktur är oerhört stark. Det handlar om en tung och viktig folkrörelsetradition men också det ypperliga och långsiktiga stödet från det offentliga. Forskningen bör rikta sökarljuset mot inte bara varför människor gör ideellt arbete utan också att individer sugs upp i ideellt arbete i den här typen av samhällen, som till exempel de skandinaviska. Det är för att infrastrukturen är stabil och finns på plats – organisationerna finns där. Då efterfrågar de ideella insatser i stor skala. Eftersom vi inte har en genomprofessionaliserad ideell sektor, så finns det ett väldigt stort behov av ideella insatser. De insatserna efterfrågas. På det sättet dras människor in i ideellt arbete. Men det är mycket intrikata samspel.

– Vi visar klart och tydligt i vår studie att unga personer utför ideellt arbete. Att säga något annat är bara snömos. Vi visar i studie efter studie att det inte går att säga så. Sedan kommer det olika former, att varaktigheten i engagemanget varierar, att man hoppar från tuva till tuva, men det är den tid vi lever i. Det finns ingen anledning att moralisera över det.

Studien kommer att publiceras på Ersta Sköndal Bräcke högskolas hemsida inom kort.

Fotograf: Markus Crépin Sundström